Rodeo Waves redaktör Agnes Grefberg Braunerhielm väljer sina favoriter från de pågående modeveckorna för hösten 2016. Sist ut: Paris, där vi får modepoesi, nya franska modeunder och några som bör skämmas rejält.
Rick Owens. Foto: First View
1. Rick Owens
De gångna modeveckorna har ju majoriteten av alla visningar varit besatta av att förmedla bärbarhet och street cred. Den här säsongen har det även nått Paris med full kraft, staden där man i vanliga fall hamnar i ett slags drömlikt zen-läge när det kommer till mode som alltid väljer överjordiskt framför coolt.
Men Rick Owens har inte fallit för trenden. Han fortsätter att skapa poesi. Den här hösten åsamkar han, i kontrast till bärbarhet och street, mastodonten, en form av mammut som dog ut för tio tusen år sedan. Vi ser den i enorma volymer och ulliga tyger. Och i många draperingar. Den här kollektionen är nämligen Rick Owens meditation över vår nära förestående undergång (den samma som mastodonten en gång gick till mötes) – och Rick hanterar ångest bäst genom att drapera. Allt jag känner är att jag vill hantera min ångest så också, och min undergång, iklädd Rick Owens sammetsmantel.
Y/Project. Foto: First View
2. Y/Project
Den här lilla guldklimpen till nytt franskt modeunder fortsätter att göra oss upprymda. Alltid underbart oväntad styling och sprängfylld med idéer. Designern, som heter Glenn Martens (egentligen belgare) förklarar att hälften av plaggen han gör för sina dam- respektive herrkollektioner är helt unisex. Men inte utan att förlora laddning och attityd. Möjligheterna att matcha och bära hans kläder på känns oändliga (men jag snor gärna idéer direkt från visningen).
Dries Van Noten. Foto: First View
3. Dries Van Noten
Att inspireras av Marchesa Casati, den italienska ärkegrevinnan som gjorde sitt liv till ett konstverk i början av 1900-talet, är egentligen den största modeklyschan av dem alla. Dries Van Noten goes all in, och lyckas ducka klichéerna while doing it, otroligt nog. Kanske för att han även hämtar inspiration från en av Casatis älskare, prinsen och dandyn Gabriele D’Annunzio, och helt enkelt morfar extravagans med disciplin.
Leopardmönstrad fuskpäls matchat med slipsar, västar och kostymer i brokad? I Dries Van Notens händer blir det extremt begärligt.
Louis Vuitton. Foto: First View
4. Louis Vuitton
För att motsäga mig själv från tidigare, så gillar man ju när Nicolas Ghesquière gör gata. Några av hans bästa kollektioner på Balenciaga var de som var fullkomligt bärbara (vi lever fortfarande i efterdyningarna av den gången han fick för sig att göra en luxe sweatshirt).
Ghesquière är bra på att leka fram olika stilar och föreställa sig dem på någon av sina franska tjejkompisar. Den här Vuitton-kollektionen kanske inte gör ett superstort statement, men det är Ghesquière när han är som bäst. Om man nu bara hade råd att ens gå in i butiken…
Saint Laurent. Foto: First View
5. Saint Laurent
Du skulle kunna kalla den här kollektionen av Hedi Slimane (som sägs vara hans sista för Saint Laurent) för ett train wreck. Eller inte ens det: en maskeradlåda. Ett avsnitt av Historieätarna som utspelar sig på 80-talet. (Bortsett från det faktum att Hedi Slimanes karaktärer aldrig skulle äta.)
Men, förutom hur kul det är att läsa när modeskribenter till sitt yttersta försöker skriva upp den här kollektionen som ett major fashion moment (eftersom Saint Laurent är en stor annonsör) så blir jag mest glad av att föreställa mig de här klänningarna på en klubb eller på en av sommarens dragfestivaler i New York. Det är för mycket throwback för vem som helst, absolut, men jag känner åtminstone ett dussin stjärnor som med glädje skulle rocka sönder det här. Och jag vill också!
Vetements. Foto: First View
Till sist, en liten parentes: Vetements och Balenciaga.
Det går inte att ignorera att det enda som alla i Paris pratar om är modehuset Vetements och dess chefdesigner Demna Gvasalia, som den här säsongen dessutom gjorde debut som chefdesigner för Balenciaga. Och hur mycket Demna, Vetements och Balenciaga än påstås sätta tonen för modernitet just nu, så kommer jag aldrig i min vildaste fantasi påstå att någon som aktivt väljer att endast casta vita modeller står för någon slags modern rörelse. Det blir helt borträknat. Vilken besvikelse, minst sagt. Eller: det jag vill säga till den som gör så är faktiskt exakt det som står på tröjan här över, ur Vetements nya kollektion.
Se tidigare favoriter här!